"När ett barn förändras bör vi fråga varför - inte reagera på hur."
Förord.
“Detta blogginlägg är ett känsligt ämne för många, även för mig.
Detta är något som många inte vågar att ta upp eller sällan hittar inte
en balans att skriva om detta.
Sverige är ett land där vi är emot barnmisshandel och värnar om barnen.”
Jag såg nyligen en video där ett litet barn slog sin docka med ett bälte.
Barnet skrek, slog sin docka med ett bälte, hotade och använde ett språk
som fick många att skratta.
Kommentarerna fylldes av skrattande emojis och människor som tyckte
att det var gulligt.
Själv tänkte jag annorlunda.
Inte för att jag såg ett "elakt barn."
Jag såg ett barn som visade ett beteendemönster som är oroväckande.
Och när ett barn visar upp ett beteendemönster som denna är den första frågan
jag aldrig ställer.. "Vad är det för fel på barnet?"
Den första frågan jag ställer,
"Var har barnet lärt sig detta och Var har barnet fått uppleva och från vem
eller vilka?"
För barn föds inte med färdiga mönster för förnedring, hot eller våld.
- De lär sig.
- De observerar.
- De speglar.
- De tar in allt det vuxna gör.
Och ibland berättar deras lek mer om deras omgivning än vad de vuxna omkring
dem förstår.
- Barn lär sig genom att observera
- Barn är inte bara lyssnare.
De är observatörer.
Varje dag studerar de,
• Hur vuxna pratar med varandra.
• Hur konflikter hanteras.
• Hur ilska uttrycks.
• Hur makt används.
• Hur kärlek visas.
Det barnet ser upprepas ofta senare i leken.
Inte för att barnet vill vara elakt.
Utan för att hjärnan tränar på det den upplever.
---
Leken avslöjar ofta det som inte sägs högt.
Många vuxna tror att barn bara leker.
Men lek är ofta barnets språk.
Genom leken bearbetar barn,
• rädsla
• stress
• konflikter
• relationer
• upplevelser
Därför observerar barnpsykologer ofta mer på hur ett barn leker än på vad
barnet säger. För ett barn kan sakna orden för att beskriva sin verklighet.
Men leken berättar ändå historien.
---
När våld blir normalt.
Det farliga uppstår när ett barn börjar uppfatta aggressiviteten som normalt.
* När skrik är vardag.
* När förnedring är vardag.
* När hot är vardag.
* När psykisk misshandel blir vardag.
* När fysisk misshandel blir vardag.
Då blir dessa beteenden en del av barnets karta över hur människor fungerar.
- Barnet gör då inte nödvändigtvis som föräldrarna säger.
- Barnet gör som föräldrarna gör.
---
Spegling är inte samma sak som öde.
Det är viktigt att förstå att alla barn som växer upp med våld inte själva
blir våldsamma.
- Många bryter mönstret.
- Många utvecklar stark empati och ödmjukhet.
Även högkänslighet. HSP - Highly Sensitive Person.
- Många väljer en annan väg.
Men forskning visar samtidigt att uppväxtmiljön påverkar hur barn lär sig relationer,
konflikter och känsloreglering. Många barn som blir vuxna får fortsatt problem med
relationer, konflikter och känsloreglering om de inte får hjälp i tid.
Det betyder att vuxnas beteenden spelar roll.
Mycket större roll än många vill erkänna.
---
Frågan vi borde ställa.
Nästa gång vi ser ett barn som beter sig aggressivt kanske frågan
inte ska vara, "Vad är det för fel på barnet?"
Kanske borde frågan vara,
"Vad har barnet fått se och uppleva.?"
För bakom dessa beteendemönster finns en historia.
Och ibland är barnets beteende inte problemet.
Det är ett symptom på något mycket större i barnets liv.
---
När traumat börjar tala genom leken.
Det som många vuxna missar är att barn inte bearbetar sina upplevelser
på samma sätt som vuxna.
- En vuxen kan sätta ord på sin rädsla, ilska eller sorg.
- Ett barn saknar ofta orden.
Istället börjar känslorna tala genom leken.
Det är därför psykologer, terapeuter och utredare ofta lägger stor vikt vid hur barn leker,
vilka berättelser de skapar och vilka roller de ger sina dockor, figurer eller gosedjur.
Leken blir ibland ett fönster in i barnets inre värld.
---
Barnet återupprepar det som hjärnan försöker förstå.
När ett barn utsätts för stark stress, rädsla eller trauma försöker hjärnan
förstå det som hänt.
Barnet kan då omedvetet återupprepa situationen genom lek.
- En docka kanske blir den som blir utskälld.
- En figur kanske blir den som alltid hamnar utanför.
- En leksak kanske blir den som blir rädd, kontrollerad eller straffad.
Det betyder inte att barnet medvetet berättar vad som hänt.
Men hjärnan försöker ofta bearbeta sådant som ännu inte blivit förstått.
---
Självskadebeteenden hos barn.
Alla barn reagerar inte utåt.
Vissa riktar istället frustrationen, sorgen eller skulden mot sig själva.
- De kan börja slå sig själva.
- Bita sig själva.
- Dra av hår.
- Skada sig själva medvetet med olika föremål.
- De kan utsätta sig själva i fara.
Dessa beteendemönster kan sitta kvar tills de blir tonåringar och vuxna.
Eller utveckla andra beteenden som blir ett sätt att hantera känslor de inte
kan uttrycka med ord.
För ett barn handlar det sällan om att vilja skada sig.
Det handlar ofta om att försöka reglera ett inre kaos.
—
När vuxna skrattar åt varningssignaler.
Det som oroar mig mest är inte barnet.
Det är när vuxna ser dessa signaler och skrattar åt dem.
För bakom vissa beteenden finns ibland något som behöver förstås.
- Inte straffas.
- Inte hånas.
- Inte filmas för underhållning.
Utan förstå!
Barn berättar ofta sin historia långt innan de kan sätta ord på den.
Frågan är bara om någon lyssnar.
…
Text och bild får ej kopieras eller göras om, de är skyddade av upphovsrätten / Copyright.
