Traumabindning – när kärleken blir ett osynligt fängelse.

 

Förord.

Det finns band som är synliga, som handbojor eller kedjor. 

Och så finns det band som inte går att se, men som kan vara ännu starkare. 

Ett av de mest destruktiva och farligaste – och samtidigt svåraste att bryta – är traumabindning.

Traumabindning är så pass svår att många tar sina liv på grund av att den bindningen som finns är så stark att man inte klarar av att leva. Man känner varför ska jag leva när allt är mitt fel, för han eller hon älskar mig inte längre, vad gjorde jag för fel för att han eller hon behandlade mig så här. 

Jag vet, jag har själv varit i denna situation, även försökt ta mitt eget liv. 

Att sitta fast i en relation där smärta blandas med kärlek. 

Där samma person som sårar dig gång på gång, också är den som tröstar dig. 

Där hjärtat skriker att du måste lämna, men kroppen, själen och hela ditt nervsystem är fast i en dragkamp mellan hopp och förtvivlan.

Att gå vidare – från fängelse till frihet.

Det kan ta tid. 

Det gör ont. 

Men du är inte trasig. 

Du är bunden – och band går att lösa upp.

Tro mig, jag vet hur du känner dig. 

När man börjar se sanningen, när man vågar se cykeln för vad den är, kan man också börja klippa trådarna en efter en. Och till slut står man där, fortfarande hel, men med ärr som påminner om styrkan det krävdes för att ta sig loss.

Att gå vidare från traumabindning handlar inte bara om att lämna någon annan – det handlar om att återvända till sig själv.

Och där finns din läkning.

 

   ✨ Du överlevde stormen. Nu är det dags att bygga ditt eget lugn. ✨

Vad är traumabindning.

Traumabindning uppstår när kärlek och smärta flätas samman. 

Det sker ofta i relationer och förhållanden där manipulation, svek, tystnad och känslomässig berg-och-dalbana är vardag. 

Man blir fäst vid sin förövare inte för att man vill – utan för att hjärnan börjar koppla kärlek till smärta. När någon först sårar dig och sedan ger dig små doser av värme, uppmärksamhet eller bekräftelse, så aktiveras samma mekanismer i hjärnan som vid ett beroende.

Det är inte "svaghet". 

Det är neurobiologi. 

Dopamin, oxytocin och kortisol skapar ett mönster där du längtar efter belöningen, trots att du får betala det med ditt eget välmående.

Tecken på traumabindning.

Traumabindning syns inte utåt, men inombords känns den som en tyst kamp om överlevnad.

Några vanliga tecken är,

- Du ursäktar deras beteende. 

- Du hittar ständigt förklaringar till varför de sårar dig.

- Du blir beroende av deras godkännande. En liten komplimang eller ett "förlåt" kan kännas som himlen, trots all smärta innan.

- Du känner skuld för deras handlingar. Som om det är du som orsakat deras utbrott eller tystnad.

- Du blir blind för mönstren. 

- Du ser inte längre helheten – du lever i cykeln mellan kaos och tillfällig harmoni.

- Du kan inte sluta tänka på dem. Även när du vet att relationen förstör dig, är ditt hjärta kvar.

Bieffekterna – vad det gör med dig.

Traumabindning lämnar spår långt efter att relationen är över.

- Självkänslan eroderar. Du börjar tvivla på din egen värdighet.

- Du tappar tillit. Inte bara till andra, utan till dig själv – ditt omdöme, dina känslor, din röst.

- Du blir splittrad. Ena dagen hatar du dem, nästa dag saknar du dem.

- Du fastnar i återupprepning ett loop. Det är lätt att omedvetet söka nya relationer som påminner om den gamla.

Därför är det så viktigt att faktiskt jobba med sig själv och sin trauma, för gör man inte det kommer du automatiskt att söka dig till män eller kvinnor som har exakt liknande mönster. 

Du kommer alltid att fråga dig själv, 

“Varför ska jag alltid råka ut för dessa män eller kvinnor.”

Sen finns det män och kvinnor som faktiskt inte ser vad som är bra för dem, de kan träffa en man eller kvinna som är helt raka motsatsen, de är villiga att gå bredvid, de är inte villiga med att bli behandlade hur som helst. För de själva har varit där och vet hur det är. Därav kan de också se vad som felar och sätter sina gränser och höjer sin egen standard.

Många oklara män och kvinnor tror att detta beteende är giftigt, men i verkliga fallet är det tvärtom. Detta handlar om att de själva inte har jobbat med sina trauma, förväxlar sorg, gränser med giftigt. 

Detta har jag själv fått uppleva två gånger, där männen anser att när jag sätter min standard och konsekvenser på deras handlingar, så kallas jag för gift. När det egentligen är dem, som inte har koll på sina beteendemönster och handlingar. 

Alla kan vi bli ledsna och arga och faktiskt agera utifrån det, men det innebär inte att man är giftig eller gift på grund av detta. Utan här handlar det om den andres beteenden och handlingar.

Varför sker det? Den psykologiska insikten.

Traumabindning grundar sig ofta i psykologiska försvarsmekanismer. 

När vi utsätts för smärta från någon vi älskar, gör hjärnan allt för att få det att gå ihop.

Det blir lättare att tänka,

"Han menade det inte."

"Det är nog jag som överreagerar."

"Det blir bättre om jag bara försöker mer."

“Det är jag som inbillar mig.”

Detta kallas kognitiv dissonans – när hjärnan försöker förena två motsatser (kärlek och smärta). Det är också därför det är så svårt att lämna. 

För det handlar inte bara om känslor – det handlar om hjärnans behov av logik, trygghet och förutsägbarhet.

Hur tar man sig igenom det.

1. Acceptera att det är ett trauma. 

Att förstå att det inte är "bara en dålig relation" utan ett verkligt trauma är första steget.

2. Bryt kontakten. 

Så hårt och brutalt det än känns, är avståndet nödvändigt för att hjärnan ska läka.

3. Skriv ner sanningen. 

Dokumentera vad som faktiskt hänt, för ditt minne kommer att förskönas under saknaden.

4. Sök stöd & hjälp. 

Prata med människor som förstår. Terapi, stödgrupper eller vänner som inte dömer.

5. Tillåt sorgen. 

Det är en sorgeprocess att lämna en traumabindning. Du sörjer inte bara relationen, utan även illusionen av vad ni kunde ha skapat. 

6. Bygg upp dig själv. 

Psykiskt och fysiskt. Små steg. Att återta sin värdighet, sin kropp, sina gränser.

Djupgående om hur man går vidare efter trauma bindning – steg för steg

Att lämna är en sak. 

Att faktiskt gå vidare är något helt annat. 

Det är en process som kräver både tid, tålamod och självmedkänsla.

1. Slut fred med att det tar tid.

Många slår på sig själva för att de fortfarande saknar eller tänker på honom / henne. 

Men hjärnan har lärt sig att koppla kärlek och trygghet till den personen. 

Att bryta det är som en avgiftning. 

Det tar tid. 

Det är inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på hur djupt det sitter i en.

Att komma tillbaka från trauma tar väldigt lång tid och man kan inte säga exakt hur länge, utan alla har olika sätt att komma över trauman. 

Traumabindning tar tid.

Så ha tålamod med dig själv och ha förståelse till dig själv, älta om det som har hänt. 

Prata högt för dig själv hemma, hur jobbigt det är, hur du känner dig. 

Stå framför en spegel och berätta för dig själv hur du känner dig, se dig själv rakt in i ögonen. 

Se din sorg, se dig själv hur du lider, låt allting få välla ur dig. 

Tills det inte kommer ut något, tills du känner dig bekväm i spegeln. 

Tills du känner att du faktiskt älskar den som står framför dig, det är du!

2. Avsluta alla kontaktytor.

Varje litet meddelande, varje bild du kollar på, varje "kanske om vi ses igen" är som ett återfall.

Det låser fast dig i cykeln. Blockera, radera, stäng dörren. 

Brutalt? Ja. Men brutalt är ibland det enda som fungerar mot ett brutalt band.

3. Skriv din egen sanning.

När hjärnan förskönar minnena – vilket den alltid gör i saknaden – behöver du motbevis.

Skriv ner allt som hände. 

Alla svek. 

Alla gånger du kände dig liten, osedd eller nedbruten. 

Och när du börjar längta – läs din egen text.

4. Lär dig känna igen triggers.

Lukt, musik, vissa ord eller platser kan kasta dig tillbaka i saknaden. 

Att gå vidare handlar inte om att undvika dem för alltid – utan om att förstå att de bara är minnesfragment, inte nutid. 

När en trigger kommer, stanna upp och påminn dig,

Ta tre djupa andetag in via näsan och ut via näsan och säg till dig själv, 

”Det är bara en känsla. Det är inte verklighet längre.”

Fortsätt med detta varenda gång du får triggers. Ha detta som ett “Mantra” som du upprepar flera gånger eller tiotal gånger om det behövs. Känn hur luften kommer in genom näsan och ner i lungorna, sen ut igen genom näsan. 

Fortsätt med denna andningsteknik tills du den dagen inte behöver den. Själv kör jag med den än idag, hjälper mig att fokusera bättre och vara här och nu. 

Denna andning kallas för eldandning, du kan kontrollera denna andning som du själv vill, snabbt eller långsamt eller normal andning utifrån dina triggers.

Du bestämmer helt själv vad som är bäst för dig.

Jag har kurser i eldandning om man är intresserad. Hör bara av er vid kontaktformulären uppe vid menyn.

5. Bygg nya mönster.

Traumabindning har programmerat ditt nervsystem. 

För att gå vidare behöver du bygga nya vägar.

- Umgås med människor som är trygga och sunda.

- Skapa rutiner som stärker dig (träning, skrivande, meditation,andningsteknik, promenader).

- Hitta nya glädjekällor, små som stora. Så länge du känner att du mår bra av det.

Jag började att skriva dikter, poesi och blogg.

6. Tillåt sorgen – utan skam.

Att sörja en person som förstörde dig kan kännas förbjudet. 

Men sorgen är inte efter honom / henne som person – det är sorgen efter det du trodde att ni hade. Den illusion du investerade allt i. Och den sorgen måste få ha sin plats.

Kom ihåg, du är en människa med känslor, du har rätt i att sörja, gråta, vara arg, visa ilska om det behövs, allting av detta är normalt. Många idag i samhället vill att vi ska känna skam och att det inte är tillåtet att vara arg på någon när något har hänt oss. 

Samhället idag ska alltid vara så jävla perfekt på ytan, detta gör att vi känner att vi får inte visa sorg, ilska, vi får absolut inte säga vad vi vill och tänker och tycker. Då blir vi tillsagda att så får man inte göra eller säga. 

Men jag säger att detta är helt banalt beteende, självklart ska vi som har råkat ut för trauma få visa våra känslor. Det är trots allt vi som har blivit utsatta och inte dem. 

Ut med din sorg, ilska och hjärtesorg. Skrik ut den om det så behövs. Jag själv brukade åka ut till havet eller skogen där jag visste att ingen var, skrek ut all min sorg, ilska och hjärtesorg. Ibland skrek jag ut allt i min kudde, skrek tills jag inte hade min röst kvar.

För allting kommer ut, tro mig jag grät och skrek som ett barn, som den där lilla fyraåringen som blev sexuellt övergripen och fysiskt psykiskt misshandlad. Även skammen som vuxen att bli våldtagen och misshandlad.

Så ut med allting. Det kommer göra dig gott. 

7. Återerövra din identitet.

I traumabindning tappar man ofta bort sig själv. 

Man har definierat sitt värde genom relationen. 

Att gå vidare är att åter hitta, 

Vad gillar jag? 

Vad drömmer jag om? 

Vad längtar jag efter – utan någon annans röst i mitt huvud?

Hitta enkla saker som får dig att hitta dig själv igen, tex att måla är ett jättebra verktyg. 

Detta hjälpte mig också väldigt mycket.

8. Sök stöd och spegling.

Att prata med andra som varit där ger styrka. 

Det bryter skammen och normaliserar det du gått igenom. 

Du inser att du inte är ensam – och att det finns en väg ut som andra redan gått före dig.

Har du ingen, sök då hjälp via din vårdcentral och förklara situationen. 

9. Skapa framtidsbilder.

När du fastnar i tanken på honom / henne  – ersätt bilden med en annan. Inte en annan man eller kvinna.. 

Detta misstaget gör många kvinnor och män, de ersätter en annan istället för att ersätta sig själv, i denna bilden. 

Jag har sett en specifik kvinna i närheten, hon byter män lika ofta som jag byter trosor. 

Detta beteendemönster är så klassiskt för att hon är i förnekelse i sig själv, hon hittar varje gång en man som har exakt samma eller liknande problem. 

Det är misshandel mot kvinnor, dricker mycket alkohol och har destruktivt beteende. 

Hon ser inte detta, utan skyller på att “varför får jag bara dessa män” sen gör hon sig själv till ett offer. 

Detta beteendemönster accepterar inte jag själv, då jag själv vet hur det är att vara utsatt, men jag skulle aldrig fortsätta med detta mönster som hon. 

Det är definitionen av idioti. 

Jag sade upp bekantskapen för många år sedan, men än idag har hon kvar dessa beteendemönster och alla tycker så synd om henne. 

Men inte jag. 

Jag anser att vi alla har vårt eget ansvar att läka och inte bara stjälpa från andra.

Så visualisera dig själv om ett år. 

Fri. 

Lugn. 

Med självkärlek och styrka. 

Hjärnan behöver en ny framtidsbild om dig själv för att släppa taget av den “gamla du.”

Slutord.

Att gå vidare från en traumabindning är som att lära sig leva på nytt. 

Det är smärtsamt, men varje steg framåt är ett bevis på din styrka.

Det handlar inte om att glömma. 

Det handlar om att förstå – och sedan skapa en ny framtid som är byggd på sanning, respekt och självkärlek till dig själv. 

Du kommer först!! Du är viktig!!