Moment 22 – När systemet bryter ner, men jag står kvar.

 

Förord.

För ett år sedan försökte jag ta mitt eget liv pga myndigheterna anklagade mig för något som inte alls stämde överens med verkligheten. Det drev mig till försök av självmord.

Idag står vi här igen..

 

Jag följde alla regler. Jag gjorde allt rätt.

Ändå står jag här – nedbruten av ett system som lovade hjälp men gav tystnad.

Det här är min berättelse om hur det känns när myndigheter släcker hoppet, och hur man försöker fortsätta stå kvar – när allt runt omkring rasar.

När ingen i samhället tror på mig som person.

Känslan av att man inte är välkommen någonstans på den här ön Gotland,

trots att man har kämpat här i 10 år. 💔

”Allt jag ville var en chans.”

Efter allt jag har gått igenom med Arbetsförmedlingen är jag nu tillbaka hemma på Gotland.

På samma plats som jag stod för ett år sedan.

Samma löften. 

Samma ord. 

Samma resultat – ingenting.

För ett år sedan, under ett SIP-möte tillsammans med Försörjningsstödsenheten och psykiatrin, lovade Arbetsförmedlingen Gotland mig att jag skulle få ett jobb inom 3–4 månader.

Det var tydligt.

Det fanns vittnen.

Det fanns hopp.

Jag blev inskriven i Rusta & Matcha hos Jobfind. 

Där började min resa mot det som jag trodde skulle bli en ny framtid.

Men det blev inte en resa mot arbete – det blev en resa i byråkratins labyrint.

Den handläggare jag fick där fungerade inte för mig. 

Jag bad min handläggare på Arbetsförmedlingen att byta leverantör.

Hon sa att det inte gick.

Hennes chef sa samma sak – ”Det är inte möjligt att byta.”

Igår läste jag en insändare i Gotlands Tidningar.

Arbetsförmedlingens chef på Gotland, Ersson, säger rakt ut att om man inte är nöjd med sin leverantör,

så kan man byta.

Så vem ljög för mig?

Jag vet inte längre. 

Men det jag vet är att jag litade på deras ord. 

Jag följde deras instruktioner. 

Och ändå står jag här, exakt där jag började.

Under hela tiden inom arbetsmarknadens rehabilitering har jag själv fått driva processen.

Det har varit jag som kommit med förslag på arbetsträningsplatser – inom hemtjänsten, butiker, budbilar,

till och med lärlingsutbildning till anläggningsförare här på Gotland.

Aldrig fick jag något svar.

När jag väl fick svar var det alltid samma mening,

”Jag har inte fått återkoppling, och jag vill inte ligga på dem för hårt. Det har inte kommit in några platser för dig. Då det är svårt just nu.”

Alltid en massa ursäkter, trots att jag såg en gång med egna ögon att min handläggare på arbetsförmedlingen var på studie besök med någon annan yngre kvinna i en butik i Visby som jag själv föreslog att där kunde hon kolla till mig, jag visste att de behövde folk.

Då jag hört personalen själv säga detta.

Istället tar hon någon annan. Ljög för mig.

Det är inte rehabilitering.

Det är förvaring.

Den utbildning jag senare fick beviljad på fastlandet var min chans att komma vidare.

Men allt gick sönder igen.

Strul, missförstånd, felaktig information och beslut som aldrig följdes.

Och jag, som redan kämpar med CPTSD, fick till slut nog.

Jag har gråtit, skrikit, försökt hålla ihop.

Men till slut insåg jag sanningen, 

Det är systemet som är trasigt, inte jag.

Jag skriver inte det här för att kasta skit.

Jag skriver det här för att säga hur det känns att gång på gång bli sviken av ett system som ska hjälpa,

men istället bryter ner människor.

Det här är min erfarenhet. 

Min verklighet.

Och jag vägrar längre vara tyst.

Jag har hamnat i ett moment 22.

Oavsett vad jag gör, känns det som jag förlorar.

Det är svårt att beskriva hur jobbigt det här är — att känna sig så maktlös,

värdelös och bortglömd efter hur myndigheterna behandlat mig.

Ingen av dem vill ta sitt ansvar i detta.

Att stå här efter allt, med känslan av att ingen tror på mig som person.

För hade de gjort det, hade jag aldrig hamnat i den här situationen.

Jag har aldrig bett om mycket. 

Jag vill bara ha ett anpassat jobb, en chans att försörja mig själv, leva ett vanligt liv utan att fastna i myndigheternas byråkratiska fällor.

Men i stället har jag fått kämpa mot ett system som ständigt släcker hoppet i mig.

Jag är trött.💔

Jag är ledsen.💔

Jag är tom.💔

Framförallt väldigt besviken.💔

Det känns som om ljuset i tunneln slocknat, och kvar står jag — hjälplös, ensam och frågande,

- Hur länge ska jag behöva slåss för något så enkelt som rätten att få en chans? 

Att någon ser mig, att någon tror på mig. 

Att känna sig osynlig, där ingen bryr sig om mig och vill mig väl. 

Och är verkligen glad för min skull. Inte bara säger det, utan visar det med sina handlingar till mig.

Just nu känns allting hopplöst.

Men någonstans inom mig vet jag ändå att jag inte ger upp.

Jag har rest mig ur mörker förut — och även om jag inte ser ljuset just nu, 

så vet jag att det finns där någonstans.

Och jag kommer hitta det igen.

Om någon bara vill tro på mig.

Om någon vill bara ge mig chansen. 

Om någon vill bara ge mig bra förutsättningarna för en bra framtid.

Är det för mycket begärt? 💔